Hej då

Det gäller att komma ihåg att det kan gå åt helvete. För vem som helst. Annars kommer minsta lilla död att bli överväldigande.

Det är den i och för sig alltid.

Men en stund på landet gör döden ovanligt levande. Närvarande i allt liv.

Även ungar dör. Ena stunden sitter svalungarna högst upp i det som en del av oss Hagasessor väljer att kalla för lada. De ropar på mat och bajsar på trägolvet och det gör ingenting. De hör till interiören.

Andra stunden ligger alla döda på golvet efter att boet störtat. Var ungarna för tjocka och för många? Var föräldrarna för slarviga med grundarbetet, det vill säga bobyggandet?

Det är som det är med det. Innan ungarna kastas på komposten fotas de i plastlådan och jag tänker att det sorgligaste inte är de döda utan de sörjande. Även om det är vuxna, slarviga ladusvalor som flyger inne i ladan och säkert undrar vad som hänt.

Nu har de flugit till Afrika och glömt allt. Det hoppas jag. Det är de värda. En stund för sig själva i värmen. Livet handlar inte bara om barnafödande. Inte för människor och inte för ladusvalor.

Share

5 reaktion på “Hej då

  1. Usch, usch, usch. Och så kommer föräldrarna och ser hur hela livet och meningen med det försvann utan att de hade en aning. Eller för den delen kunde göra något åt det. Inte i efterhand i alla fall. Som alltid med döden.

  2. Bästa Jo, jag tror meningen med livet är större än så. Och vet att svalorna mitt i sorgen kände det likaså. Som ett litet ljus långt därinne.

  3. Pingback: Hagasessorna · Möta döden med ett leende

  4. Pingback: Impalor i mängd och ett swosch | rindå.se

Kommentarer inaktiverade.