”Det är svårt att hävda sig mot en knöl. Mot flera stört omöjligt”. Så lyder nog ett ordspråk bland blommorna i Potatislandet och jag håller med. Potatisblomman liknar nästan inget annat, jo kanske tomaten (som den ju är släkt med) fast många gånger mer exotisk i sin violettgula sättning. Jag älskar den. Det gör humlan med, som här landar på en Rocket – den tidigare av årets två sorter på Haga.
Det har just blivit juli och det växer så det knakar. Sommarsquashen firar den nya månaden med att sätta säsongens första frukt. En vän berättade att hon i Italien ätit friterade squashblommor och att det kanske var det godaste hon ätit. Det har ännu inte testats på Haga men låter ju onekligen som något att uppleva samtidigt som det känns väl lyxigt att äta en blomma som skulle kunna bli en hel frukt. Det får bli hanplantorna som ju annars bara vissnar och dör utan att lämna efter sig vidare ätbart på växten. På bilden syns tydligt skillnaden. Den vänstra får vara kvar på plantan om den högra går i pannan.
Har du månne provat att fritera dem? Hur smakade det? Tips på recept?
Haga i äppelblom och jag vill stoppa tiden. Så är det alltid. Denna svidande insikt om alla de tåg som naturen vinkar grönt ljus till denna tid på året. Vagnarna som lämnar perrongen i så oerhört mycket högre hastighet än jag hinner med.
– Stopp! Hallå, vänta!
Men nej, ingen lyssnar och under tiden jag i förundran vänder mig åt ett håll, missar jag ett fyrverkeri bakom ryggen. Körsbärsträdet. Tibasten. Jag lämnar Haga för att jobba några dagar i stan och vips tycks björkarnas klibbiga musöron ha uteblivit detta år. Fast det har dom inte, jag har bara helst simpelt missat dem. Varit på fel plats, vid rätt tidpunkt. Livet, livet. Döden, döden. Trädgården är lika fantastisk som obarmhärtig och jag kan inte fly.
Marken där det gamla dasset står går så här år knappt att beträda. Ändå är det ett måste. Att pricka in den lika korta som överdådiga konvaljblomningen är en sån där present som nästan är för stor för att riktigt kunna ta emot. Det har nyss slutat regna och redan på ett tiotal meters håll möts jag av den första doftpuffen.
Mina tankar hamnar hamnar litet överraskande i hissen på Stockholms Stadsteater där jag arbetade under flera år. Ibland hade jag tur och delade hiss med Yvonne Lombard. Hennes parfym doftade alltid liljekonvalj, säkert gör den det fortfarande. Det hände att jag följde med en extra våning för att stanna i doften ytterligare en stund.
Jag lägger mig i mossan bredvid en fullt utslagen blomranka. Reser med en extra stund.
Sommaren firar sin ankomst i silkesröd explosion. Det är första juni och vallmoplantan vi redan första sommaren flyttade till slänten på ovansidan av huset har skyndat sig för att hinna först av alla. Den vinner detta år med stor marginal.
Fast allra först hinner den aldrig. Tulpanen som tar matchen hittar du här.
Humlen som Katarina och jag planterade förra sommaren har överlevt vintern och redan skickat upp stadiga blad. I fjol var den trots sin ungdom snabb uppför ställningen som stöttar vattenrännan ut från taket. Ända upp till stångens totala höjd nådde den aldrig, men i år finns starka förhoppningar att fjolårets gränser passeras med god marginal. Plantan har fått gödsel och ser mycket pigg ut.
Skelettet från den skepnad plantan antog förra året klamrar ännu kvar längs den rostiga ställningen.
Är det någon fler än jag som tycker att detta med rensning är svårt? Alltså inte svårt som i komplicerat, utan svårt i betydelsen utmanande som handling ur ett större perspektiv. Moraliskt. Trädgårdsodling handlar så mycket om att skapa liv, omsorg, tillmötesgående av behov. Och så plötsligt kommer det där tillfället några veckor efter frösådden då jag plötsligt ska ikläda mig rolens motsatta – den brutalaste av brutala. Rensaren! De små liven i raden ska utsättas för hård granskning, det är rensarens uppgift. Vilka har haft olyckan att hamna för tätt? Död åt de små taniga! De med svagare anlag, de i skuggan. Till de starkares fördel. Usch. Jag påminner mig om att inte dra för stora växlar men gör det ändå. Trädgårdsodling är den tacksammaste av metaforer (läs mästaren Bodil Malmsten), men här och nu lyder mantrat ”En rödbeta, är en rödbeta, är en rödbeta”.
För att ändå skapa litet mer mening än den ynka kompostmull som skulle blivit resultatet annars, äter jag mig genom rensningsproceduren. Även en liten rödbeta smakar rödbeta.
De späda stjälkarna blöder ymnigt i rött.
Stefan är alltid först att väcka gräsklipparen ur vintervilan. Det hör till. Faktum är att han oftast är först att klippa också följande gång och följande. Det hör inte till, men blir ofta så. I morgon kan det vara helt annorlunda och det är viktigt.
Denna första sväng kantas mer av hundkex och utblommade vårlökar än frodigt gräs.
Att fånga vatten som faller från himlen föder på Haga känslor av lyx och rikedom. Att dessutom hitta sätt att låta det göra trix och krumelurer innan det slutligen når växtlighetens rötter är maximerar känslan ytterligare. Som här vårt senast inrättade fågelbad (vårt tredje i ordningen) med det ultimata fallet över kanten. Om det nu bara kunde börja regna så vi slipper att hämta vattenkannor själv och hälla i fatet.
Detta fat har delar som är mycket grunda på vatten vilket sannolikt även kommer att locka dit bin. Åtminstone hoppas vi det.
Som tidigare berättat har vi utökat köksträdgården för att bättre matcha behoven i vår skiftesodling. Utmaningen med att odla i roterande skift är att de behöver vara ungefär lika stora, eftersom det även i den minsta lådan en vacker dag står potatis på schemat. Vi gillar potatis och väljer därför att se till att även det minsta skiftet ska mätta våra magar när det är dags för potatisen att landa där.
På förekommen anledning ska vi såklart berätta hur odlingsordningen ser ut:Asterväxter (sallad, jordärtsskocka, svartrot) > Backlök (alla sorters lök) > Mållväxter (mangold, rödbeta, spenat) > Kålväxter (rädisa, kålrot, kålalltmöjligt) > Selleri (morot, palsetrnacka) > Ärtväxter (bönor) > Gurkväxter (squash, pumpa) > Potatis.
Det finfina med att odla i skifte är, förutom det roliga att skissa och planera lämpligt bygge, att jorden utsätts för minskad risk för sjukdomar och att näringen balanseras och fylls på på ett sätt som gör systemet långsiktigt hållbart. Vi har ännu bara kört i tre år men känner oss redan som storbönder.
Inte förrän den soligt varma eftermiddagen bryts av ljummet regn känner jag hur mycket jag saknat det. Att tillsammans sitta på verandan, se ut över den plaskande gården där små dimmor av ånga sakta stiger upp ur gräsmattan och vi skålar för varandra och våren.
Hagasessorna väljer i alla lägen hemodlade morötter före bollsport vilket gör valet mellan gräsmatta och köksträdgård enkelt. I år utvidgar vi ytorna rejält. Planen var dubblering, och innan majhelgen är över har de tidigare fem odlingslådorna fått sällskap av inte mindre än ytterligare sju. Vi odlar i åtta skiften som vi dokumenterar tydligt för varje år och låter grödsorterna rotera ett steg vidare till nästa låda i odlingsföljden.
Materialet till lådorna kommer från städningen av sågen förra sommaren. Känns väldigt bra att ge plankorna nytt liv, i ny funktion. Från bortglömda dammsamlare till livsalstrande drivbänk med grönt.
Tidigt i maj och dags att rensa i rabatterna. Då gäller det att se upp! En mycket liten filur stirrar tillbaka på oss där vi tagit sikte på att rycka en av de myntaplantor som smitit ur ramen där de hör hemma. Salamandern, för det är det den är, har sannolikt övervintrat just där, men bärs snart till dammen istället där den om någon vecka lär ändra färg och för att under några dagar bli en liten drake istället.
I detta fall Kristi Himmelfärdshelgen till och med. Fiffigt nedgrävda och bortglömda i lavendelhäcken dyker 2011 års hyacinter upp igen, som en julklapp i maj.
