Snart rotlösa

Så har vi blivit med vattensork.

Gulliga, säger en del att de är. Jag, till exempel. En karaktär i Det susar i säven är en vattensork. Vattensorken är ett så gott som folkligt djur.

Och hatat. Bodil Malmsten skriver att mullvadar är ena riktiga jävlar.

Detsamma kan sägas gälla för vattensorken, som med fördel äter rötter, av fruktträd och annat som trädgårdsälskande människor gillar. Sparris, till exempel.

Men det finns lösningar. Varav en del är ganska radikala.

Share

Vad är det som låter?

Haga har ju en damm. En damm fylld av liv. Mindre vattensalamander, dykarbaggar, skräddare. Nu är det inte så enkelt. I Sverige ska det finnas sju arter dykarbaggar och tio arter skräddare. Oavsett vilka som lever i dammen krymper de inför kärrspindeln. En hona kan bli sju centimeter lång om man räknar med benen. Hon finns på Haga.

Men vad är det som som låter? Bland fåglarna hörs en…

Ja, svaret finns här.

Share

Älgen

En stjärnklar höstmorgon. Eller snarare höstnatt. Klockan är cirka 5.20. Fyra sessor står vid ett fönster och viskar. Utanför: En älg. Under äppelträdet, mumsandes fallfrukt.

– Varför reser den sig inte upp, väser någon.

Svaret kommer strax efter. Älgen reser sig men måste ställa sig på knä för att nå fallfrukten den då upptäcker. Benen är för långa och halsen för kort.

– Den tycker nog att äpplen är lite extra goda jämfört med, typ bark. Ja, så är det nog, säger en annan sessa, tyst.

Haga har alltså en husälg. Kanske är det samma älg som brölade i mörkret förra året: Sessorna och älgen

Share

Vintervänner

Den femte sommaren har passerat på Haga.

Den femte vintern är på väg.

Den femte vintern för oss sessor alltså. I det långa loppet är det ingen tid alls, egentligen. Men det är bara att konstatera: alla småfåglar som levde på Haga när vi flyttade in har antagligen dött. En ny generation har tagit över.  Kanske är det flera generationer som har passerat. Antagligen är det så.

Sveriges äldsta grönfink som följts blev åtta år och sex månader. Den levde inte på Haga.

Men varje vinter får Haga besök av grönfinkar. Liksom av gulsparvar, pilfinkar, talgoxar, blåmesar, nötväckor, steglitser, större hackspettar, talltitor, nötskrikor och koltrastar.

En älg brölade under talbollarna förra vintern. Det hörde tyvärr till undantagen.

Varje art har specifika krav. Eller i alla fall gulsparven som föredrar frön från havre och grönfinken som bara äter solrosfrön.

Jag inbillar mig att fåglarna genuint gillar Haga för att vi matar dem varje vinter. Så är det såklart inte.  De gillar maten. Och slutar vi att mata dem så flyger de vidare. De stannar inte kvar och undrar vad som hände. Det känns bra.

Share

Hej nya granne

Tagelmaskar är små, smala djur som kläcks i dammar. De har varken mun eller anus.

När de fötts simmar de till ett akvatiskt värddjur och borrar sig in i dennes kropp. Där äter den lite, eller rätt mycket faktiskt på innandömet (utan mun alltså, på något sätt. En del säger att den inte äter alls) för att sedan borra sig ut och simma in till närmaste strand, för att kapsla in sig i en vattenväxt, som måste torrläggas så att ett landlevande djur, till exempel en gräshoppa, kan hoppa förbi och känna att den här växten vill jag äta. Och sedan gör den det och får snart en himla lång mask i sig som äter upp den, men långsamt så att den ska kunna hoppa till en annan damm och antagligen dö. En del källor säger att masken driver insekten till att dra sig till vattnet när tiden är mogen.

Hur går det till?

När insekten nått vattnet borrar masken sig ut. Sedan bör det, för maskens skull, regna kraftigt så att den kan spolas ner i dammen. För att kunna lägga nya ägg. Och sedan dör den. Då har den virat sin kropp runt äggen så att barnen ska kunna få ett bra första skrovmål.

Allt detta enligt Vad jag finner i sjö och å, och framförallt Annie Dillards Pilgrim at Tinker Creek, en fantastisk källa till värdefull kunskap när vi tittar ner i vår nygamla damm.

Allt liv. Alla grannar vi återigen stiftar bekantskap med. Ett universum med djur som äter varandra.

Share

Färgprakt

– Blommor som är orangea och gula signalerar arbetarklass och ses som lite mindre fint, sade en gäst på besök. Hon hade läst det i en trädgårdsbok.

Jaha, tänkte vi alla och sket i det. Gästen också för hon var på vår sida.

Share

Hej då

Det gäller att komma ihåg att det kan gå åt helvete. För vem som helst. Annars kommer minsta lilla död att bli överväldigande.

Det är den i och för sig alltid.

Men en stund på landet gör döden ovanligt levande. Närvarande i allt liv.

Även ungar dör. Ena stunden sitter svalungarna högst upp i det som en del av oss Hagasessor väljer att kalla för lada. De ropar på mat och bajsar på trägolvet och det gör ingenting. De hör till interiören.

Andra stunden ligger alla döda på golvet efter att boet störtat. Var ungarna för tjocka och för många? Var föräldrarna för slarviga med grundarbetet, det vill säga bobyggandet?

Det är som det är med det. Innan ungarna kastas på komposten fotas de i plastlådan och jag tänker att det sorgligaste inte är de döda utan de sörjande. Även om det är vuxna, slarviga ladusvalor som flyger inne i ladan och säkert undrar vad som hänt.

Nu har de flugit till Afrika och glömt allt. Det hoppas jag. Det är de värda. En stund för sig själva i värmen. Livet handlar inte bara om barnafödande. Inte för människor och inte för ladusvalor.

Share

Noteringar från en förmiddag

Sommaren är här. Rent objektivt. Prästkragen blommar ju.
De gillar att vi klipper gräsmattan runtomkring. Det gör jag med.

Det saknas två sessor på Haga. Men de lämnar spår.

Jag kommer ärligt talat inte ihåg vad de här blommorna heter. Det spelar kanske mindre roll. Vi kallar de för polkagrisblommorna. De har, vill jag minnas, ett snuskigt latinskt namn. Något som låter som sperma. Det spelar egentligen inte heller någon roll. Jag är bara tacksam för att de trivs i rabatten där allt annat tycks dö förutom tistlarna.

I vintras låg det en massa harbajs i denna rabatt. De rullade ut över stenarna omkring. Det var samma harar som bet av ett antal kvistar i trädgården och nästan dödade vår fläder. Men polkagrisblommorna rådde de inte på.

Inte harbajs men rådjursbajs. Eller m-kulor.

Share

De dyker upp titt som tätt

Kräl- och groddjuren alltså. Våra grannar.

Som den här skogsödlan. Utan svans. Vilket är helt normalt för en skogsödla som blivit skrämd. När ödlan flyr ligger svansen kvar som en snopen souvenir för vem det än må vara som blivit för närgången. Vilket alltså inte är någon sessa.

Den här ödlan låg under en av såbäddarna. Den bidade sin tid. Kanske på att svansen skulle växa ut igen. Vilket den gör.

Vi gick till hygget på andra sidan skogsvägen för att släppa ned ödlan. Då dök denna salamander upp, precis på platsen vi valt. Så liten att den antagligen passade perfekt i ödlans mun. Vi hann rädda den.

Salamandern (vilket för svensk del innebär den större eller mindre vattenödlan) simmar annars med grodorna i vår damm. Fast bara under parningstiden. Sedan kravlar de sig upp på land och myser under våta stenar och stockar.

Kräl- och groddjuren dyker gärna upp när vi klipper gräset. Det är synd och skam att säga men vi skördar offer. Fast den här paddan klarade sig precis.

Liksom den här. Just denna padda växte upp och blev en stamgäst på nordverandan 2009. Den kom i skymningen och kravlade sig upp för trappstegen. Sedan satt den och tittade ut över sitt rike. Varje kväll.

Undrar om den har dött nu? Vi får se.

Utsläpp av grodyngel. Albert och Mattias hjälpte till. Notera också bilarnas parkering på gräsmattan. Sådant händer inte längre.

Share

Mmm

Det står att man inte ska ta upp jordärtskockor på våren när de fått nya skott och rötter. Det gjorde jag ändå.

Återstår nu att äta upp dem. Det står ingenstans att man bör undvika att äta för sent upptagna jordärtskockor. Och skulle jag se en sådan text så spelar det ingen roll. De ska ner.

Share

Tillskott

En nykomling! Vi älskar den. Bina älskar den. Så pass mycket att vi inte ens hann sätta ned tibasten i jorden innan de var framme för att suga nektar, förförda av den söta doften som väl närmast kan beskrivas som, overklig.

Ett råd och ett varningens ord dock: gör inte som bina. Smaka alltså inte på busken, hur ljuvligt den än må dofta. Ett axplock av biverkningarna vid förtäring: brännande smärta i munnen och i halsen. Blåsor, salivavsöndring, kräkning, magsmärtor och diarré.

En av syskonplantorna på Ormestorp, med berusad Citronfjäril.

Share

Valborg…

… är en högtid att uppskatta. Hednisk anda, kall kvällsluft, varm brasa. Och synnerligen gott bröd från grannarna på Ormestorp.

Marie rör sig runt en eld. En person i sitt rätta element.

Marie och Katarina. Och skymningen.

Share