Om det här blogginlägget också hade ljudbilden med sig skulle du stanna här på sidan hela dan, för det massiva surrande som nu kommer från körsbärsträdens kronor är hypnotiserande.Tills helt nyligen låg denna magiska plats precis utanför tomtgränsen, men efter att vi köpte till det gamla dasset är placeringen nu mitt på Haga och humlorna som alltid hängt i kronorna så här års har fått sällskap av gårdens nya bin.
Det surrar av nyheter på Haga.
När mandelblommans spröda kronblad slagit ut är det tvunget att böja sig ned för att känna på den lika svaga som tydliga doften. Så försiktig är den att det är klokt att sluta ögonen för att riktigt få fatt i den. När du ändå befinner dig där nere är det bara att fortsätta med den ännu våta jorden, doftviolen och myntans första blad som nu tittat upp. Sedan lyfter du näsan mot himlen och drar i ett djupt andetag av hägg ned i lungorna. Det är den tiden nu.
Denna nyvakna fjäril, som här under sin första flygtur den 3 juni 2011 vilar en kort stund i gräset, hade ännu ingen aning om att det en dryg månad senare skulle pågå ett febrilt räknande i vilken just den själv och dess artfränder skulle spela huvudrollen. Och att det senare skulle tas ett rekord, det visste den om möjligt ännu mindre om.
Ett nytt vårtecken har infunnit sig på Haga, läs mer om vad det är på djuriskt.se.
Vårisar är luriga grejer. För att överlista dess nyckfulla bräcklighet är krypande ett knep som kan fungera. Som Katarina här, på väg ut till vår nyförvärvade brygga och vårt båthus som vi sedan helt nyligen disponerar en del av.
Lär återkomma till detta, ty ljuvligare plats är svår att finna.
Jodå, det är precis så dramatiskt som det låter. Läs mer om det tragiska vårtecknet på Stefans blogg djuriskt. (Och om du gillar bloggen, klicka gilla-knappen upp till höger.)
Så har vi blivit med vattensork.
Gulliga, säger en del att de är. Jag, till exempel. En karaktär i Det susar i säven är en vattensork. Vattensorken är ett så gott som folkligt djur.
Och hatat. Bodil Malmsten skriver att mullvadar är ena riktiga jävlar.
Detsamma kan sägas gälla för vattensorken, som med fördel äter rötter, av fruktträd och annat som trädgårdsälskande människor gillar. Sparris, till exempel.
Men det finns lösningar. Varav en del är ganska radikala.
Det är fredag den 23:e september och skymningen känns lite extra påtaglig just ikväll. Med kommande natt kliver vi över i det halvår som har mer natt än dag. Tröstar mig och hämtar hopp, i dessa snödroppar från dagen för vårens vändning, 21 mars 2011.
Det händer inte snart, men ljuset kommer åter.
Om jag skulle överaskas med ett liv till, efter detta fina som pågår nu.
Då hoppas jag det blir som skimrande skarabé i en av Hagas pioner. Som denna från juni 2011.
Himmel! Uppföljningen av hur det gick i kameraholken har ju helt glömts bort, kanske för att vi varit så upptagna med att bevittna skedet i realtid. Jodå, det flyttade in en svartvit flugsnappare i holken, och jodå den lade ägg. Sex stycken. Där låg en av snapparna ruvandes ovanpå dessa i två långa veckors väntan, matad av (minst) en annan fågel av samma sort. Så vips, från en dag till nästa var de alla kläckta och sex gapiga munnar (kolla in djuriskt.se) sträckte sig upp mot kameran i taket. Två intensiva veckors matande fyllde nyblivna föräldrarnas dagar och nästan lika vips därefter, hoppade ungarna ut en efter en och lämnade den sladdförsedda holken tom.
Kameraholk – den enda kanal du behöver!
…är att vattentunnorna fylls på:
…att djuren i dammen får ökat simutrymme:
…och att du hör bäcken porla utanför hönshuset, där du vilar i Japanrummet:
- När man ändå skall göra nåt, är det lika så bra att göra många.
Detta brukar av andra sessor påstås vara ett signum för mig, och det är nog sant. Ännu mer sant är påståendet gällander min pappa som på samma gång sågat upp inte en, inte tio, utan ett flerhundratal trädbitar passandes ihop som fågelholkar. Varje gång jag hälsat på honom i Jämtland där han bor, skickar han med ytterligare några brädbitar till en framtida holk på Haga. Detta var i mars. Nu är det juni och svartvita flugsnappare och talgoxar – stora som små – befolkar Hagas nu ordentligt utökade hyresfastighetsbestånd.
Fast endast en är kamerabevakad.
Var detta tar vidare vägen kan man bara ana, och hoppas. Själv hoppas jag på en första sked Hagahonung i tekoppen till hösten. Ännu finns alltså varken bin eller kupa, men hos bifolket står det ändå inte stilla.
När du får den där toppensköna känslan, och känner att detta är platsen för dig, då är det dags att sluta leta. Så känner som bekant vi sessor på Haga, och så känner även den padda som förra veckan bosatte sig i häcken av oregano. Från morgonen till kvällen sitter den på exakt samma plats, omgiven av örternas fräschör.
Men var den beger sig på natten vet vi ännu inte…
