Lammöron är en omdiskuterad växt på Haga där den breder ut sig som mattor i trädgårdslanden. Som en av plantans påhejare måste jag ändå erkänna att den bara en bit in på den tidigare sommaren, då den skjuter sina blomstänger, förlorar mycket av sin charm och helt klart konkurrerar ut en och annan annan sort i dess väg. Men så här års, när bladen är omöjliga att skilja från dess namne i djurriket, förlåter jag dem allt.
Om det här blogginlägget också hade ljudbilden med sig skulle du stanna här på sidan hela dan, för det massiva surrande som nu kommer från körsbärsträdens kronor är hypnotiserande.Tills helt nyligen låg denna magiska plats precis utanför tomtgränsen, men efter att vi köpte till det gamla dasset är placeringen nu mitt på Haga och humlorna som alltid hängt i kronorna så här års har fått sällskap av gårdens nya bin.
Det surrar av nyheter på Haga.
När mandelblommans spröda kronblad slagit ut är det tvunget att böja sig ned för att känna på den lika svaga som tydliga doften. Så försiktig är den att det är klokt att sluta ögonen för att riktigt få fatt i den. När du ändå befinner dig där nere är det bara att fortsätta med den ännu våta jorden, doftviolen och myntans första blad som nu tittat upp. Sedan lyfter du näsan mot himlen och drar i ett djupt andetag av hägg ned i lungorna. Det är den tiden nu.
Proviniens ökar inte bara värdet på prylarna i svt:s Antikrundan, det gör också trädgårdsarbetet mångdubbelt roligare! Årets solklart finaste frön (och fröpåse!) kommer från Mian som jag ännu inte träffat, men som hittat denna blogg (och även den här) och skickat mig en påse frön hon odlat själv – sockerärtor märgärt/spritärt av sorten Vretens Alma. Mian läste här om tidigare klättrare på Haga som alltså detta år får sällskap av en ny, jag menar gammal, sort. När jag tänker efter är nog en påse frön är det finaste man kan få.
Tack Mian!
(Och nu tycker jag att du bums ska bege dig till Mians blogg och spana in hennes helt fantastiska insektsbilder. I dessa tider är hon ofta på jakt efter sländor i kamerans sökare.)
Som konstaterat tidigare bor det glädje i klematisknoppen. Och snart är det dags igen…
1 maj är en utmärkt dag för att tillsammans med andra demonstrera för en bättre värld.* Det är också en bra dag för att påminna sig själv om det goda som världen redan idag har att bjuda på.** Och på det senare sättet fick det alltså bli detta år då årets första utomhusgröt avnjöts i strålande sol över Haga.
* Note to self: Detta gäller förstås även årets alla andra dagar.
** Another note to self: …liksom även detta.
Att sessor – precis som alla andra – behöver jordgubbar i mängd har jordgubbsplantorna på Haga fattat för länge sen och varje enskild planta gör sitt bästa för en rik skörd varje år. En utmaning första åren var dock den leriga och kompakta jorden som vid regn ofta blev kletig på ytan och därmed snabbt ledde gubbarna mot förruttnelse. Annat är det sedan sommaren 2010 – då jordgubbspyramiderna gjorde sin entré. En, eller helst fler, jordgubbspyramider borde alla ha. De kräver en del pyssel vid tillverkningen, men ger riklig belöning i bär och gör plantorna betydligt lättare att sköta. Detta behöver du:
Några rejäla brädor som du skruvar ihop enligt ovan. Här borde jag såklart ange de exakta måtten men dessa har jag glömt och säkert hittar du egna som passar din trädgård bättre. En markduk i botten rekommenderas då du slipper oroa dig för att ogräs skall tränga upp i ramarna efteråt.
Jord. Mycket jord. Jag vill minnas att vi tömde ungefär 8 st påsar/pyramid, alltså 400 liter.
En bra planteringsspade och fina, friska plantor av valfri sort. Vi hade en hel del sedan tidigare vilka flyttades till två av de tre pyramiderna. Den tredje fylldes med nya plantor av sorten Bounty.
Rejält med vatten, gärna från damm, sjö eller regnvattentunna. Annars från kranen.
Så vips är den klar! De kanske till synes futtigt små plantorna växer snabbare än du tror och bara ett år senare kommer du att skörda stora mängder bär från en pyramid som den här nedan. Pyramiden närmast i bilden är samma som den du ser här ovan.
En bonus med pyramider i omålat trä är att de förutom tillväxten av plantor också själva bara blir finare med tiden. Åtminstone jag är mindre förtjust i den där litet gula tonen som färskt trä har, men älskar när de förvandlats till grått. En process som sker snabbt med obehandlat trä utomhus.
Somliga grödor tar med sig ett magiskt skimmer var de än befinner sig. Här rabarbern som bjuder kameralinsen på skönt softat filter under förvandlingen till kräm.
Det brukar skrivas om rabarber att den behöver mycket gödsel, vattning och att trädgårdsägarna helt bör låta bli att skörda från plantan efter midsommar. Vad gäller den stora plantan på Haga är vi inte nåt vidare bra på att följa någon av dessa råd, men strör vår stora kärlek över den varje gång den generöst delar med sig av sina krispiga stjälkar. Vilket alltså är ofta. Under sommaren blir den ofta till kräm, alltid till saft, definitivt marmelad, helt givet paj och ibland kokt i socker för att landa i en kaka. Som här den 6:e juni då vår kära vän Anna och tillika granne på Fredrikslund fyller år.
Den bästa tiden att plantera ett träd var för hundra år sen. Den nästa bästa tiden är idag.
Som beskrivning av vikten, men också utmaningen, att komma igång i tid stämmer det bra även på akleja, borstnejlika och andra tvååriga plantor – det vill säga såna som första året oftast bara blir till gröna blad och som blommar först sommaren därefter.
Första åren på Haga var tvååringa växter otänkbart. Att lägga kärlek på en planta som ger utdelning som tidigast året efter, nej vår bästa tid är nu löd parollen. Det gör den väl för all del fortfarande, men då och då sår vi också ett frö för framtiden, planterar ett träd, köper en såg. Och tur är det. Annars skulle vi aldrig ha fått möta den tjusiga guldaklejan intill hönshusets södra vägg, som för första gången blommade en tidig junidag 2011.
Det är sista marsdagen 2012 och det snöar. Skräckslagna sommarastrar på fönsterbrädet i Stockholm ser ut att vilja krypa ner i jorden igen. Jag, som vet att växer knappast kan påstås vilja något alls, inser att det är en projicering men håller ändå (eller kanske just därför) trösterikt upp datorns skärm framför de små plantorna. Om två månader käraste små liv, om bara två månader är vi alla här istället:
Del av köksträdgården, 2 juni 2011. Här kepalök, sockerärt, sallad, bondböna, vitlök och potatis.
…är det när klematisen blommar.
Det är märkligt. Trots att jag nu så väl känner pionens korta resa från praktfull blom till sönderfall är det alltid med ett hugg i bröstet jag finner de lösa kronbladen på maken.
Den kompromisslöst brutala tydligheten i att även denna sommar har ett slut – trots att den just har börjat.
Frusna ögonblick stannar så länge vi som upplevt dem är i livet. Storslagna pion, jag räddar dig från glömskan så länge jag förmår.
”Kryddor bör odlas i en rundel då både kryddorna de människor som sköter dem trivs bäst med att ha det så”. Det läste jag i en bok för några år sen, bestämde mig för att det var trams och lät kryddorna leva i ett hörn. Gott så, men nu med ett par års erfarenhet av deras nya placering – i just en rundel – är jag beredd att hålla med de ord jag tidigare dömde ut. För tusan så fint det är att välkomnas av vår kryddrundel på gårdsplanen med möjlighet att gå in till den doftande (och nu betydligt större än på bilden) rosen i dess mitt.
Så här såg den ut i slutet av maj förra året, det vill säga idag två månader bort om säsongen rör sig framåt på samma sätt även i år. Tusen ringblommor från året innan hade självsått sig, en stor del av dessa fick stå kvar. Bra för dem och mindre bra för gurkörten, dillen, koriandern och alla andra ettåringar som sökte sin plats i trängseln. Jag tror att vi i år ska vara ännu litet tuffare mot dessa – för all del ljuvligt orangea – vildingar till ringblommor, hur svårt det än är att rycka upp de små liven med rötterna.
Här nedan ett gäng andra pigga monster – pepparmynta, äppelmynta, ingefärsmynta, chokladmynta och grönmynta – som vi tyglar genom att de får bo i var sin nedsänkt bottenlös hink i landet. Det brukar funka ungefär två säsonger innan de med uppfinningsrika rötter ändå hittar ut. Då förlåter jag dem snabbt, tackar för god match och hämtar en spade.
En mängd iris kryper varje vår upp ur gräsmattan mellan husen. De första åren på Haga tyckte jag att de såg rätt trista ut i sitt stora gäng, blekgula och anonyma. Ibland fick jag till och med impulsen att gräva upp dem. Såklart gjorde jag aldrig det och när jag en dag satte mig för att vila på en berghäll strax intill förstod jag hur dessa blommor egentligen var tänkta att beskådas – en och en, och mycket nära.
I maj förra året byggdes en ståtlig klätterställning som monterades på hönshusets allra soligaste sida. Den blev verkligen bra och det var lätt att föreställa sig hur levnadsglada bönstjälkar med hjälp av trådarna i ställningen snabbt skulle fylla väggen.
Vad som däremot inte blev så bra var att norrlandstrippen för sessorna sammanföll med den kritiska period då grödorna först tittade opp. Gassande sol, torka och total avsaknad på omsorg är ingen bra start på livet och den gröna väggen uteblev.
Men ställningen står kvar, redo för en ny säsong som kommer snart.
