Vi älskar sköna grannar och vill gärna ha fler. En kort promenad genom skogen bakom våra närboende vänners hus Fredrikslund tar dig till en ljuvlig oas för den som har mer tid och tålamod än pengar. I gläntan som öppnar sig mellan granarna står en ståtlig alm och bakom denna det sötaste av torp och ytterligare två små hus – ett gästhus och en verkstad med jordkällare.

Å som jag önskar detta hus en ägare, gärna fler, som mycket snart placerar en stor del av sin kärlek hos det. Först hos taket som nu sannolikt läcker en del, sedan steg för steg övriga delar av hus och trädgård. Gissningsvis har huset stått tomt rätt länge, det är skogsbolaget som äger kringliggande mark som nu säljer med en prislapp motsvarande knappt åtta kvadratmeter bostadsrätt på Söder i Stockholm. Här får du det mångdubbla och därtill nästa fyra tusen kvadratmeter tomt – Din plats på Jorden?
Här hittar du annonsen (som nu legat ute ett tag).

Proviniens ökar inte bara värdet på prylarna i svt:s Antikrundan, det gör också trädgårdsarbetet mångdubbelt roligare! Årets solklart finaste frön (och fröpåse!) kommer från Mian som jag ännu inte träffat, men som hittat denna blogg (och även den här) och skickat mig en påse frön hon odlat själv – sockerärtor märgärt/spritärt av sorten Vretens Alma. Mian läste här om tidigare klättrare på Haga som alltså detta år får sällskap av en ny, jag menar gammal, sort. När jag tänker efter är nog en påse frön är det finaste man kan få.
Tack Mian!

(Och nu tycker jag att du bums ska bege dig till Mians blogg och spana in hennes helt fantastiska insektsbilder. I dessa tider är hon ofta på jakt efter sländor i kamerans sökare.)

* Note to self: Detta gäller förstås även årets alla andra dagar.
** Another note to self: …liksom även detta.

Att sessor – precis som alla andra – behöver jordgubbar i mängd har jordgubbsplantorna på Haga fattat för länge sen och varje enskild planta gör sitt bästa för en rik skörd varje år. En utmaning första åren var dock den leriga och kompakta jorden som vid regn ofta blev kletig på ytan och därmed snabbt ledde gubbarna mot förruttnelse. Annat är det sedan sommaren 2010 – då jordgubbspyramiderna gjorde sin entré. En, eller helst fler, jordgubbspyramider borde alla ha. De kräver en del pyssel vid tillverkningen, men ger riklig belöning i bär och gör plantorna betydligt lättare att sköta. Detta behöver du:

Några rejäla brädor som du skruvar ihop enligt ovan. Här borde jag såklart ange de exakta måtten men dessa har jag glömt och säkert hittar du egna som passar din trädgård bättre. En markduk i botten rekommenderas då du slipper oroa dig för att ogräs skall tränga upp i ramarna efteråt.

Jord. Mycket jord. Jag vill minnas att vi tömde ungefär 8 st påsar/pyramid, alltså 400 liter.

En bra planteringsspade och fina, friska plantor av valfri sort. Vi hade en hel del sedan tidigare vilka flyttades till två av de tre pyramiderna. Den tredje fylldes med nya plantor av sorten Bounty.

Rejält med vatten, gärna från damm, sjö eller regnvattentunna. Annars från kranen.

Så vips är den klar! De kanske till synes futtigt små plantorna växer snabbare än du tror och bara ett år senare kommer du att skörda stora mängder bär från en pyramid som den här nedan. Pyramiden närmast i bilden är samma som den du ser här ovan.

En bonus med pyramider i omålat trä är att de förutom tillväxten av plantor också själva bara blir finare med tiden. Åtminstone jag är mindre förtjust i den där litet gula tonen som färskt trä har, men älskar när de förvandlats till grått. En process som sker snabbt med obehandlat trä utomhus.

2011 var sommaren då Haga började kantas med grönt, under ledning av Katarinas stadiga hand. Fantastiskt fint blir det.

Somliga grödor tar med sig ett magiskt skimmer var de än befinner sig. Här rabarbern som bjuder kameralinsen på skönt softat filter under förvandlingen till kräm.

Det brukar skrivas om rabarber att den behöver mycket gödsel, vattning och att trädgårdsägarna helt bör låta bli att skörda från plantan efter midsommar. Vad gäller den stora plantan på Haga är vi inte nåt vidare bra på att följa någon av dessa råd, men strör vår stora kärlek över den varje gång den generöst delar med sig av sina krispiga stjälkar. Vilket alltså är ofta. Under sommaren blir den ofta till kräm, alltid till saft, definitivt marmelad, helt givet paj och ibland kokt i socker för att landa i en kaka. Som här den 6:e juni då vår kära vän Anna och tillika granne på Fredrikslund fyller år.

Den bästa tiden att plantera ett träd var för hundra år sen. Den nästa bästa tiden är idag.

Som beskrivning av vikten, men också utmaningen, att komma igång i tid stämmer det bra även på akleja, borstnejlika och andra tvååriga plantor – det vill säga såna som första året oftast bara blir till gröna blad och som blommar först sommaren därefter.
Första åren på Haga var tvååringa växter otänkbart. Att lägga kärlek på en planta som ger utdelning som tidigast året efter, nej vår bästa tid är nu löd parollen. Det gör den väl för all del fortfarande, men då och då sår vi också ett frö för framtiden, planterar ett träd, köper en såg. Och tur är det. Annars skulle vi aldrig ha fått möta den tjusiga guldaklejan intill hönshusets södra vägg, som för första gången blommade en tidig junidag 2011.

Del av köksträdgården, 2 juni 2011. Här kepalök, sockerärt, sallad, bondböna, vitlök och potatis.

Årets första morgondopp är förfärligt och fantastiskt.
I den ordningen.
Här i andra hälften av juni 2011.

Ett lite grumligare vatten betyder i vår vik vanligen varmare vatten.
Så ej denna morgon.

På Haga finns ytterst lite som sorteras under äganderubriker, och i skarpt läge skulle jag inte heller säga att det gäller min kopp. Men att den och jag har en alldeles särskild relation, så är det. Tidiga mornar när solens ännu litet bleka strålar spelar bland myntan i vattnet har vi det som allra bäst.

Jag fick den av mina fina vän Nils och det är snart sju år sen.

Det är märkligt. Trots att jag nu så väl känner pionens korta resa från praktfull blom till sönderfall är det alltid med ett hugg i bröstet jag finner de lösa kronbladen på maken.
Den kompromisslöst brutala tydligheten i att även denna sommar har ett slut – trots att den just har börjat.

Frusna ögonblick stannar så länge vi som upplevt dem är i livet. Storslagna pion, jag räddar dig från glömskan så länge jag förmår.

Färgen i Katarinas burk är förstås blandad av pigment från en av Hagas mest älskade hyllor.

Som många andra farmödrar bakade också min shackrutor, en tradition vi på Haga är noga med att föra vidare. Men vilken ruta är godast – den svarta eller vita?
Där om tvista även de fredligaste av sessor.

”Kryddor bör odlas i en rundel då både kryddorna de människor som sköter dem trivs bäst med att ha det så”. Det läste jag i en bok för några år sen, bestämde mig för att det var trams och lät kryddorna leva i ett hörn. Gott så, men nu med ett par års erfarenhet av deras nya placering – i just en rundel – är jag beredd att hålla med de ord jag tidigare dömde ut. För tusan så fint det är att välkomnas av vår kryddrundel på gårdsplanen med möjlighet att gå in till den doftande (och nu betydligt större än på bilden) rosen i dess mitt.

Så här såg den ut i slutet av maj förra året, det vill säga idag två månader bort om säsongen rör sig framåt på samma sätt även i år. Tusen ringblommor från året innan hade självsått sig, en stor del av dessa fick stå kvar. Bra för dem och mindre bra för gurkörten, dillen, koriandern och alla andra ettåringar som sökte sin plats i trängseln. Jag tror att vi i år ska vara ännu litet tuffare mot dessa – för all del ljuvligt orangea – vildingar till ringblommor, hur svårt det än är att rycka upp de små liven med rötterna.

Här nedan ett gäng andra pigga monster – pepparmynta, äppelmynta, ingefärsmynta, chokladmynta och grönmynta – som vi tyglar genom att de får bo i var sin nedsänkt bottenlös hink i landet. Det brukar funka ungefär två säsonger innan de med uppfinningsrika rötter ändå hittar ut. Då förlåter jag dem snabbt, tackar för god match och hämtar en spade.