Det är märkligt. Trots att jag nu så väl känner pionens korta resa från praktfull blom till sönderfall är det alltid med ett hugg i bröstet jag finner de lösa kronbladen på maken.
Den kompromisslöst brutala tydligheten i att även denna sommar har ett slut – trots att den just har börjat.
Frusna ögonblick stannar så länge vi som upplevt dem är i livet. Storslagna pion, jag räddar dig från glömskan så länge jag förmår.
Barn och äldre har i regel svårt att ta sig över det snygga trappsteg som skiljer utomhus från inomhus vid Hagas långsida – som om huset själv valde ut de gäster som passar det bäst. Vi kunde såklart bygga om och täta de breda springorna, men behåller det nog som det är. Här får det ny snygg färg och doften av linolja fyller förstukvisten.
Färgen i Katarinas burk är förstås blandad av pigment från en av Hagas mest älskade hyllor.
Denna nyvakna fjäril, som här under sin första flygtur den 3 juni 2011 vilar en kort stund i gräset, hade ännu ingen aning om att det en dryg månad senare skulle pågå ett febrilt räknande i vilken just den själv och dess artfränder skulle spela huvudrollen. Och att det senare skulle tas ett rekord, det visste den om möjligt ännu mindre om.
Ibland slår det mig hur stor skillnad det är på mig i stan och på landet. I citylägenheten där jag bor har få växter överlevt till första blomningen, jag har sällan fläckar på kläderna och speglar mig ofta. Bakar gör jag aldrig. På Haga är det helt tvärt om och denna tidiga junidag står småkakor på agendan.
Som många andra farmödrar bakade också min shackrutor, en tradition vi på Haga är noga med att föra vidare. Men vilken ruta är godast – den svarta eller vita?
Där om tvista även de fredligaste av sessor.
”Kryddor bör odlas i en rundel då både kryddorna de människor som sköter dem trivs bäst med att ha det så”. Det läste jag i en bok för några år sen, bestämde mig för att det var trams och lät kryddorna leva i ett hörn. Gott så, men nu med ett par års erfarenhet av deras nya placering – i just en rundel – är jag beredd att hålla med de ord jag tidigare dömde ut. För tusan så fint det är att välkomnas av vår kryddrundel på gårdsplanen med möjlighet att gå in till den doftande (och nu betydligt större än på bilden) rosen i dess mitt.
Så här såg den ut i slutet av maj förra året, det vill säga idag två månader bort om säsongen rör sig framåt på samma sätt även i år. Tusen ringblommor från året innan hade självsått sig, en stor del av dessa fick stå kvar. Bra för dem och mindre bra för gurkörten, dillen, koriandern och alla andra ettåringar som sökte sin plats i trängseln. Jag tror att vi i år ska vara ännu litet tuffare mot dessa – för all del ljuvligt orangea – vildingar till ringblommor, hur svårt det än är att rycka upp de små liven med rötterna.
Här nedan ett gäng andra pigga monster – pepparmynta, äppelmynta, ingefärsmynta, chokladmynta och grönmynta – som vi tyglar genom att de får bo i var sin nedsänkt bottenlös hink i landet. Det brukar funka ungefär två säsonger innan de med uppfinningsrika rötter ändå hittar ut. Då förlåter jag dem snabbt, tackar för god match och hämtar en spade.
En mängd iris kryper varje vår upp ur gräsmattan mellan husen. De första åren på Haga tyckte jag att de såg rätt trista ut i sitt stora gäng, blekgula och anonyma. Ibland fick jag till och med impulsen att gräva upp dem. Såklart gjorde jag aldrig det och när jag en dag satte mig för att vila på en berghäll strax intill förstod jag hur dessa blommor egentligen var tänkta att beskådas – en och en, och mycket nära.
I maj förra året byggdes en ståtlig klätterställning som monterades på hönshusets allra soligaste sida. Den blev verkligen bra och det var lätt att föreställa sig hur levnadsglada bönstjälkar med hjälp av trådarna i ställningen snabbt skulle fylla väggen.
Vad som däremot inte blev så bra var att norrlandstrippen för sessorna sammanföll med den kritiska period då grödorna först tittade opp. Gassande sol, torka och total avsaknad på omsorg är ingen bra start på livet och den gröna väggen uteblev.
Men ställningen står kvar, redo för en ny säsong som kommer snart.
Det finns ett talesätt på Haga som lyder att ”allt görs klart på en eftermiddag”. Och vips stod ännu ett efterlängtat rum i hönshuset redo. Golvlagt, skurat, lavendeldammsuget och möblerat – redo för sin första gäst.
Då jag ju redan sedan tidigare punkterat min maskulinitet här på bloggen (också då med hjälp av lavendel) tänker jag att det väl är lika bra att köra på. Detta tips är lika enkelt som ljuvligt givande och går alltså ut på att kort och gott se till att det första du dammsuger upp är en rejäl näve nyskördad lavendel. Den doft som fyller rummet under och strax efter städningen är berusande. Som här i det helt nyinredda stipendierummet.
Fortsättningen på plankans väg in i hönshuset västra rum, som alltså strax senare skulle komma att kallas stipendierummet och som alltså snart behöver byta namn igen då ju även rummet strax intill är tänkt att härbärgera en stipendiat senare i sommar.
Alltså, plankornas fortsatta väg:
Trossbotten på plats med ett rejält lager av Ormestorpsspån av högsta klass.
Halvvägs går det ana hur fint det kommer att bli och allt går därmed snabbare.
Stefan i färd med att fästa en av de sista plankorna. Den gamla hönsluckan bevarar vi såklart och ser framför oss hur vi serverar kommande övernattningsgäster sitt morgonkaffe där genom. Bokhyllan med böcker har redan suttit uppe ett halvår, redo att fullgöra sin plikt så snart golvet är på plats. Det vill säga nu helt strax.
Inget trägolv är fulländat förrän det fått sin första rejält koncentrerade dos av linoljesåpa. Efter intensivt skurande där vattnet ges god tid att sugas in i plankorna är världens finaste golv äntligen klart att invigas.
När jag tänker på hur mycket ny kunskap vi sessor erövrat under våra snart sex år på Haga får jag för ett ögonblick för mig att vi borde ansöka om examinationsrätt från universitetet. Sedan rättar jag till kronan på hjässan och påminner mig om att vi ju kröner oss så mycket bättre själva. Som till exempel inom fältet golvläggning där vi snart är att betrakta som veteraner.
Först ut var golvet i norrskafferiet, gissningsvis redan sommaren 2006, vilket ännu håller utmärkt att gå på. 2010 fick Japanrummet sitt avancerade etagegolv och 2011 var det dags för det rum som än så länge går under namnet stipendierummet men som sannolikt bör få ett nytt rum då även Japanrummet planeras användas till just det.
Att lägga golvet i stipendierummet var extra högtidligt då furun var av finaste sort, fälld på plats och sågad av vår käre granne Johan. Marie måttar, bedömer och sorterar de präktiga plankorna innan de tas vidare till hönshusets västra kammare.
Som jag skrev i förrgår känner jag ibland som att jag måste vänta snudd på olidigt länge på att sommaren kommer. Allt utifrån en känsla av att den börjar först i juni. Men idag kommer jag på att det ju alls inte stämmer och hittar den här sköna rabarberbilden som bevis, daterad 30 maj förra året. Tills dess räknar jag drygt 70 dagar. Det skall jag överleva.
Årets första sommarnatt sker när en alldeles särskild ton på natthimlen uppstår och tystnaden runt husknutarna sjunger surrande sommar mer än porlande vår.
Förra året ägde denna natt rum den 2 juni. Lämpligt nog blev det också säsongspremiär för övernattning i Japanrummet som är en plats för dvala mer än sömn. Dit längtar jag året om.
Ett nytt vårtecken har infunnit sig på Haga, läs mer om vad det är på djuriskt.se.
Det gäller att inte hänge sig åt längtan efter sommaren för tidigt på året, ty då kan du lätt möta galenskapen innan tjälen gått ur marken. Medveten om denna risk bestämmer jag mig att det ändå är okej att börja nu, i mitten av mars.
Och helt ärligt är det väl inte riktigt något val, jag kan inte hålla mig längre.
Jag går ut hårt med en djupdykning i några av förra årets mest somriga bilder. Som den här ovan, med årets allra första bortsnejlika som slog ut 29 maj 2011. Och den här nedan, med samma nejlika omgiven av sin stora syskonskara en knapp månad senare.
Borstnejlikor doftar himmelskt gott, har fiffiga leder att bryta när du plockar en bukett och säkrar själv sin fortlevnad genom att troget släppa frön till marken som utan ansträngning från sessor eller andra blir till nya generationer två somrar senare.
