Från himlen sänd

För länge sen läste jag Per Olov Enquists roman Nedstörtad ängel. Jag minns inte alls vad den handlade om, men tänker på titeln varje gång jag ser en av dessa sköra varelser famla runt bland grönskan i Hagas trädgård. Så liksom hjälplösa och oanpassade är de. Vad de har för sig i trädgården har jag aldrig lyckats listat ut. Kanske vill de bara bli beskådade, sola sig i min uppskattande blick?

Share

Att bo granne med en mjölkbonde…

…är nog det lyxigaste som finns. Två gånger per dag mjölkas det i ladugården och om det då står en kanna med några kronor placerade på locket fylls kannan till bredden. För den som så föredrar går det lätt att skilja grädden från resten av mjölken efter att kannan fått stå orörd någon timme. Fast det händer rätt sällan på Haga. Godast och enklast är att istället röra ihop alltsammans med en gaffel – resulterandes i en dröm att stilla bedja om för vilken snobbig södermalmsbarista som helst. Godare kaffe med mjölk än den som serveras på Haga finns inte.

Share

Remember Barbro

Barbro var dalens största tjur och en stolthet för hela bygden. Det är här 7 april 2007 och en högtidsdag, det är nämligen kosläpp. Magnus klappar på den stora kroppen. Jag tänker att hon är stor som en liten buss.

Jag minns inte vilket kosläpp som blev Barbros sista, men jag vet att det är förbi. Jag vet heller inte om efterträdaren på riktigt kallas Lill-Babs. Men jag vet att den tjuren ännu är varken lika stor eller snäll som denna Barbro en gång var.

Share

När vi fångade en orm

Huggormen är fridlyst men får, om den hittas på den egna tomten, flyttas. Det gjorde vi. Väl förpackad i en låda från Hammarplast körde vi den många kilometer norrut längs 210:an. Under hela vägen väste den ilsket och stirrade ut genom den blå plasten. Den visste inte då vilken solig och potentiellt hemtrevlig sluttning som skulle bli dess nya hemvist.

Share

De dyker upp titt som tätt

Kräl- och groddjuren alltså. Våra grannar.

Som den här skogsödlan. Utan svans. Vilket är helt normalt för en skogsödla som blivit skrämd. När ödlan flyr ligger svansen kvar som en snopen souvenir för vem det än må vara som blivit för närgången. Vilket alltså inte är någon sessa.

Den här ödlan låg under en av såbäddarna. Den bidade sin tid. Kanske på att svansen skulle växa ut igen. Vilket den gör.

Vi gick till hygget på andra sidan skogsvägen för att släppa ned ödlan. Då dök denna salamander upp, precis på platsen vi valt. Så liten att den antagligen passade perfekt i ödlans mun. Vi hann rädda den.

Salamandern (vilket för svensk del innebär den större eller mindre vattenödlan) simmar annars med grodorna i vår damm. Fast bara under parningstiden. Sedan kravlar de sig upp på land och myser under våta stenar och stockar.

Kräl- och groddjuren dyker gärna upp när vi klipper gräset. Det är synd och skam att säga men vi skördar offer. Fast den här paddan klarade sig precis.

Liksom den här. Just denna padda växte upp och blev en stamgäst på nordverandan 2009. Den kom i skymningen och kravlade sig upp för trappstegen. Sedan satt den och tittade ut över sitt rike. Varje kväll.

Undrar om den har dött nu? Vi får se.

Utsläpp av grodyngel. Albert och Mattias hjälpte till. Notera också bilarnas parkering på gräsmattan. Sådant händer inte längre.

Share