Gubbar staplade på varann

Att sessor – precis som alla andra – behöver jordgubbar i mängd har jordgubbsplantorna på Haga fattat för länge sen och varje enskild planta gör sitt bästa för en rik skörd varje år. En utmaning första åren var dock den leriga och kompakta jorden som vid regn ofta blev kletig på ytan och därmed snabbt ledde gubbarna mot förruttnelse. Annat är det sedan sommaren 2010 – då jordgubbspyramiderna gjorde sin entré. En, eller helst fler, jordgubbspyramider borde alla ha. De kräver en del pyssel vid tillverkningen, men ger riklig belöning i bär och gör plantorna betydligt lättare att sköta. Detta behöver du:


Några rejäla brädor som du skruvar ihop enligt ovan. Här borde jag såklart ange de exakta måtten men dessa har jag glömt och säkert hittar du egna som passar din trädgård bättre. En markduk i botten rekommenderas då du slipper oroa dig för att ogräs skall tränga upp i ramarna efteråt.


Jord. Mycket jord. Jag vill minnas att vi tömde ungefär 8 st påsar/pyramid, alltså 400 liter.


En bra planteringsspade och fina, friska plantor av valfri sort. Vi hade en hel del sedan tidigare vilka flyttades till två av de tre pyramiderna. Den tredje fylldes med nya plantor av sorten Bounty.


Rejält med vatten, gärna från damm, sjö eller regnvattentunna. Annars från kranen.


Så vips är den klar! De kanske till synes futtigt små plantorna växer snabbare än du tror och bara ett år senare kommer du att skörda stora mängder bär från en pyramid som den här nedan. Pyramiden närmast i bilden är samma som den du ser här ovan.

En bonus med pyramider i omålat trä är att de förutom tillväxten av plantor också själva bara blir finare med tiden. Åtminstone jag är mindre förtjust i den där litet gula tonen som färskt trä har, men älskar när de förvandlats till grått. En process som sker snabbt med obehandlat trä utomhus.

 

 

Share

Rabarber i motljus

Somliga grödor tar med sig ett magiskt skimmer var de än befinner sig. Här rabarbern som bjuder kameralinsen på skönt softat filter under förvandlingen till kräm.

Det brukar skrivas om rabarber att den behöver mycket gödsel, vattning och att trädgårdsägarna helt bör låta bli att skörda från plantan efter midsommar. Vad gäller den stora plantan på Haga är vi inte nåt vidare bra på att följa någon av dessa råd, men strör vår stora kärlek över den varje gång den generöst delar med sig av sina krispiga stjälkar. Vilket alltså är ofta. Under sommaren blir den ofta till kräm, alltid till saft, definitivt marmelad, helt givet paj och ibland kokt i socker för att landa i en kaka. Som här den 6:e juni då vår kära vän Anna och tillika granne på Fredrikslund fyller år.

Share

Bästa tiden att plantera ett träd

Den bästa tiden att plantera ett träd var för hundra år sen. Den nästa bästa tiden är idag.

Som beskrivning av vikten, men också utmaningen, att komma igång i tid stämmer det bra även på akleja, borstnejlika och andra tvååriga plantor – det vill säga såna som första året oftast bara blir till gröna blad och som blommar först sommaren därefter.
Första åren på Haga var tvååringa växter otänkbart. Att lägga kärlek på en planta som ger utdelning som tidigast året efter, nej vår bästa tid är nu löd parollen. Det gör den väl för all del fortfarande, men då och då sår vi också ett frö för framtiden, planterar ett träd, köper en såg. Och tur är det. Annars skulle vi aldrig ha fått möta den tjusiga guldaklejan intill hönshusets södra vägg, som för första gången blommade en tidig junidag 2011.

Share

Hopp och förtvivlan

Det är sista marsdagen 2012 och det snöar. Skräckslagna sommarastrar på fönsterbrädet i Stockholm ser ut att vilja krypa ner i jorden igen. Jag, som vet att växer knappast kan påstås vilja något alls, inser att det är en projicering men håller ändå (eller kanske just därför) trösterikt upp datorns skärm framför de små plantorna. Om två månader käraste små liv, om bara två månader är vi alla här istället:


Del av köksträdgården, 2 juni 2011. Här kepalök, sockerärt, sallad, bondböna, vitlök och potatis.

Share

Mitt, ditt, vårt, och koppen

På Haga finns ytterst lite som sorteras under äganderubriker, och i skarpt läge skulle jag inte heller säga att det gäller min kopp. Men att den och jag har en alldeles särskild relation, så är det. Tidiga mornar när solens ännu litet bleka strålar spelar bland myntan i vattnet har vi det som allra bäst.

Jag fick den av mina fina vän Nils och det är snart sju år sen.

Share

Storslagen tidig död

Det är märkligt. Trots att jag nu så väl känner pionens korta resa från praktfull blom till sönderfall är det alltid med ett hugg i bröstet jag finner de lösa kronbladen på maken.
Den kompromisslöst brutala tydligheten i att även denna sommar har ett slut – trots att den just har börjat.

Frusna ögonblick stannar så länge vi som upplevt dem är i livet. Storslagna pion, jag räddar dig från glömskan så länge jag förmår.

Share

Ett filter vid dörren

Barn och äldre har i regel svårt att ta sig över det snygga trappsteg som skiljer utomhus från inomhus vid Hagas långsida – som om huset själv valde ut de gäster som passar det bäst. Vi kunde såklart bygga om och täta de breda springorna, men behåller det nog som det är. Här får det ny snygg färg och doften av linolja fyller förstukvisten.

Färgen i Katarinas burk är förstås blandad av pigment från en av Hagas mest älskade hyllor.

 

Share

Fjäril vingad

Denna nyvakna fjäril, som här under sin första flygtur den 3 juni 2011 vilar en kort stund i gräset, hade ännu ingen aning om att det en dryg månad senare skulle pågå ett febrilt räknande i vilken just den själv och dess artfränder skulle spela huvudrollen. Och att det senare skulle tas ett rekord, det visste den om möjligt ännu mindre om.

Share

Andra bullar på landet

Ibland slår det mig hur stor skillnad det är på mig i stan och på landet. I citylägenheten där jag bor har få växter överlevt till första blomningen, jag har sällan fläckar på kläderna och speglar mig ofta. Bakar gör jag aldrig. På Haga är det helt tvärt om och denna tidiga junidag står småkakor på agendan.

Som många andra farmödrar bakade också min shackrutor, en tradition vi på Haga är noga med att föra vidare. Men vilken ruta är godast – den svarta eller vita?
Där om tvista även de fredligaste av sessor.

Share

Vildar i ring

”Kryddor bör odlas i en rundel då både kryddorna de människor som sköter dem trivs bäst med att ha det så”. Det läste jag i en bok för några år sen, bestämde mig för att det var trams och lät kryddorna leva i ett hörn. Gott så, men nu med ett par års erfarenhet av deras nya placering – i just en rundel – är jag beredd att hålla med de ord jag tidigare dömde ut. För tusan så fint det är att välkomnas av vår kryddrundel på gårdsplanen med möjlighet att gå in till den doftande (och nu betydligt större än på bilden) rosen i dess mitt.

Så här såg den ut i slutet av maj förra året, det vill säga idag två månader bort om säsongen rör sig framåt på samma sätt även i år. Tusen ringblommor från året innan hade självsått sig, en stor del av dessa fick stå kvar. Bra för dem och mindre bra för gurkörten, dillen, koriandern och alla andra ettåringar som sökte sin plats i trängseln. Jag tror att vi i år ska vara ännu litet tuffare mot dessa – för all del ljuvligt orangea – vildingar till ringblommor, hur svårt det än är att rycka upp de små liven med rötterna.

Här nedan ett gäng andra pigga monster – pepparmynta, äppelmynta, ingefärsmynta, chokladmynta och grönmynta – som vi tyglar genom att de får bo i var sin nedsänkt bottenlös hink i landet. Det brukar funka ungefär två säsonger innan de med uppfinningsrika rötter ändå hittar ut. Då förlåter jag dem snabbt, tackar för god match och hämtar en spade.

 

Share

Närmare iris

En mängd iris kryper varje vår upp ur gräsmattan mellan husen. De första åren på Haga tyckte jag att de såg rätt trista ut i sitt stora gäng, blekgula och anonyma. Ibland fick jag till och med impulsen att gräva upp dem. Såklart gjorde jag aldrig det och när jag en dag satte mig för att vila på en berghäll strax intill förstod jag hur dessa blommor egentligen var tänkta att beskådas – en och en, och mycket nära.

Share

Klättervägg för framtiden

I maj förra året byggdes en ståtlig klätterställning som monterades på hönshusets allra soligaste sida. Den blev verkligen bra och det var lätt att föreställa sig hur levnadsglada bönstjälkar med hjälp av trådarna i ställningen snabbt skulle fylla väggen.

Vad som däremot inte blev så bra var att norrlandstrippen för sessorna sammanföll med den kritiska period då grödorna först tittade opp. Gassande sol, torka och total avsaknad på omsorg är ingen bra start på livet och den gröna väggen uteblev.
Men ställningen står kvar, redo för en ny säsong som kommer snart.

Share