Haga i äppelblom och jag vill stoppa tiden. Så är det alltid. Denna svidande insikt om alla de tåg som naturen vinkar grönt ljus till denna tid på året. Vagnarna som lämnar perrongen i så oerhört mycket högre hastighet än jag hinner med.
– Stopp! Hallå, vänta!
Men nej, ingen lyssnar och under tiden jag i förundran vänder mig åt ett håll, missar jag ett fyrverkeri bakom ryggen. Körsbärsträdet. Tibasten. Jag lämnar Haga för att jobba några dagar i stan och vips tycks björkarnas klibbiga musöron ha uteblivit detta år. Fast det har dom inte, jag har bara helst simpelt missat dem. Varit på fel plats, vid rätt tidpunkt. Livet, livet. Döden, döden. Trädgården är lika fantastisk som obarmhärtig och jag kan inte fly.