Haga i äppelblom och jag vill stoppa tiden. Så är det alltid. Denna svidande insikt om alla de tåg som naturen vinkar grönt ljus till denna tid på året. Vagnarna som lämnar perrongen i så oerhört mycket högre hastighet än jag hinner med.
– Stopp! Hallå, vänta!
Men nej, ingen lyssnar och under tiden jag i förundran vänder mig åt ett håll, missar jag ett fyrverkeri bakom ryggen. Körsbärsträdet. Tibasten. Jag lämnar Haga för att jobba några dagar i stan och vips tycks björkarnas klibbiga musöron ha uteblivit detta år. Fast det har dom inte, jag har bara helst simpelt missat dem. Varit på fel plats, vid rätt tidpunkt. Livet, livet. Döden, döden. Trädgården är lika fantastisk som obarmhärtig och jag kan inte fly.
Lånar ord av Astrid Lindgren i beskrivningen av livets ändlighet, hon är bra på dem. ”Det är som att stå under Niagarafallet med en liten pilsnerbutelj i handen och försöka fånga upp vattnet. Mer än så får du inte”. Aldrig känns det tydligare än just den här tiden på året.
Rabarbern som på kort tid vecklat ut sig i kraftfull bredd fångar äppelblommornas blad som nu lämnar träden. Försommartid år tjugohundratretton är snart förbi.
