Filur i myntan

stefankatarinasalamander

Tidigt i maj och dags att rensa i rabatterna. Då gäller det att se upp! En mycket liten filur stirrar tillbaka på oss där vi tagit sikte på att rycka en av de myntaplantor som smitit ur ramen där de hör hemma. Salamandern, för det är det den är, har sannolikt övervintrat just där, men bärs snart till dammen istället där den om någon vecka lär ändra färg och för att under några dagar bli en liten drake istället.

pyttesalamander

Share

Med näsan i våren

När mandelblommans spröda kronblad slagit ut är det tvunget att böja sig ned för att känna på den lika svaga som tydliga doften. Så försiktig är den att det är klokt att sluta ögonen för att riktigt få fatt i den. När du ändå befinner dig där nere är det bara att fortsätta med den ännu våta jorden, doftviolen och myntans första blad som nu tittat upp. Sedan lyfter du näsan mot himlen och drar i ett djupt andetag av hägg ned i lungorna. Det är den tiden nu.

Share

Mitt, ditt, vårt, och koppen

På Haga finns ytterst lite som sorteras under äganderubriker, och i skarpt läge skulle jag inte heller säga att det gäller min kopp. Men att den och jag har en alldeles särskild relation, så är det. Tidiga mornar när solens ännu litet bleka strålar spelar bland myntan i vattnet har vi det som allra bäst.

Jag fick den av mina fina vän Nils och det är snart sju år sen.

Share

Vildar i ring

”Kryddor bör odlas i en rundel då både kryddorna de människor som sköter dem trivs bäst med att ha det så”. Det läste jag i en bok för några år sen, bestämde mig för att det var trams och lät kryddorna leva i ett hörn. Gott så, men nu med ett par års erfarenhet av deras nya placering – i just en rundel – är jag beredd att hålla med de ord jag tidigare dömde ut. För tusan så fint det är att välkomnas av vår kryddrundel på gårdsplanen med möjlighet att gå in till den doftande (och nu betydligt större än på bilden) rosen i dess mitt.

Så här såg den ut i slutet av maj förra året, det vill säga idag två månader bort om säsongen rör sig framåt på samma sätt även i år. Tusen ringblommor från året innan hade självsått sig, en stor del av dessa fick stå kvar. Bra för dem och mindre bra för gurkörten, dillen, koriandern och alla andra ettåringar som sökte sin plats i trängseln. Jag tror att vi i år ska vara ännu litet tuffare mot dessa – för all del ljuvligt orangea – vildingar till ringblommor, hur svårt det än är att rycka upp de små liven med rötterna.

Här nedan ett gäng andra pigga monster – pepparmynta, äppelmynta, ingefärsmynta, chokladmynta och grönmynta – som vi tyglar genom att de får bo i var sin nedsänkt bottenlös hink i landet. Det brukar funka ungefär två säsonger innan de med uppfinningsrika rötter ändå hittar ut. Då förlåter jag dem snabbt, tackar för god match och hämtar en spade.

 

Share

Nio löften om vår


Det är sista helgen i februari och årets första helg på Haga. På tomtens skuggigare delar ligger ännu ett rejält snötäcke, men där solen skiner har våren börjat. Det första tecknet får vi syn på redan i den sena skymningstimmen samma kväll vi anländer, tre skira snödroppar intill husknuten. Nästa dag möter vi även…


…årets första rabarberknopp.


…salvian och timjan, som envist behållit bladen doftande under snötäcket.


…ängssyrans rekordsnygga röda ådror.


…citronmelissen som redan skjuter nya färska blad.


…myntans karaktäristiska lila knoppar.


…klassikern tussilago.


…den i fjol frösådda aklejan som i år lär blomma för första gången.


…och syrénens knoppar som svullnat och antagit en grön färg.

Share