Vildar i ring

”Kryddor bör odlas i en rundel då både kryddorna de människor som sköter dem trivs bäst med att ha det så”. Det läste jag i en bok för några år sen, bestämde mig för att det var trams och lät kryddorna leva i ett hörn. Gott så, men nu med ett par års erfarenhet av deras nya placering – i just en rundel – är jag beredd att hålla med de ord jag tidigare dömde ut. För tusan så fint det är att välkomnas av vår kryddrundel på gårdsplanen med möjlighet att gå in till den doftande (och nu betydligt större än på bilden) rosen i dess mitt.

Så här såg den ut i slutet av maj förra året, det vill säga idag två månader bort om säsongen rör sig framåt på samma sätt även i år. Tusen ringblommor från året innan hade självsått sig, en stor del av dessa fick stå kvar. Bra för dem och mindre bra för gurkörten, dillen, koriandern och alla andra ettåringar som sökte sin plats i trängseln. Jag tror att vi i år ska vara ännu litet tuffare mot dessa – för all del ljuvligt orangea – vildingar till ringblommor, hur svårt det än är att rycka upp de små liven med rötterna.

Här nedan ett gäng andra pigga monster – pepparmynta, äppelmynta, ingefärsmynta, chokladmynta och grönmynta – som vi tyglar genom att de får bo i var sin nedsänkt bottenlös hink i landet. Det brukar funka ungefär två säsonger innan de med uppfinningsrika rötter ändå hittar ut. Då förlåter jag dem snabbt, tackar för god match och hämtar en spade.

 

Share