Först ut

vårklipp

Stefan är alltid först att väcka gräsklipparen ur vintervilan. Det hör till. Faktum är att han oftast är först att klippa också följande gång och följande. Det hör inte till, men blir ofta så. I morgon kan det vara helt annorlunda och det är viktigt.

Denna första sväng kantas mer av hundkex och utblommade vårlökar än frodigt gräs.

Share

Gult är fult


…säger vissa. Medan andra menar att det kan vara den finaste färgen av alla. Som Stefan som dock tyvärr missar denna praktfulla äng av smörblommor då han häckar med sillgrisslor på Stora Karlsö denna försommar. Men snart är han tillbaka och vi sessor kan som vanligt konstatera att det finns ytterligare motiv än personlig smak till att i rabatterna uppgradera den färg som är solens.

Huruvida, och framför allt när och var, smörblomman är betrakta som ett ogräs – där lär dock åsikterna fortsätta att gå åt olika håll. På platsen den valt här ovan får den hur som helst gärna fortsätta att breda ut sig.

Share

Fjäril vingad

Denna nyvakna fjäril, som här under sin första flygtur den 3 juni 2011 vilar en kort stund i gräset, hade ännu ingen aning om att det en dryg månad senare skulle pågå ett febrilt räknande i vilken just den själv och dess artfränder skulle spela huvudrollen. Och att det senare skulle tas ett rekord, det visste den om möjligt ännu mindre om.

Share

Golvet växer vidare

Fortsättningen på plankans väg in i hönshuset västra rum, som alltså strax senare skulle komma att kallas stipendierummet och som alltså snart behöver byta namn igen då ju även rummet strax intill är tänkt att härbärgera en stipendiat senare i sommar.
Alltså, plankornas fortsatta väg:


Trossbotten på plats med ett rejält lager av Ormestorpsspån av högsta klass.


Halvvägs går det ana hur fint det kommer att bli och allt går därmed snabbare.


Stefan i färd med att fästa en av de sista plankorna. Den gamla hönsluckan bevarar vi såklart och ser framför oss hur vi serverar kommande övernattningsgäster sitt morgonkaffe där genom. Bokhyllan med böcker har redan suttit uppe ett halvår, redo att fullgöra sin plikt så snart golvet är på plats. Det vill säga nu helt strax.


Inget trägolv är fulländat förrän det fått sin första rejält koncentrerade dos av linoljesåpa. Efter intensivt skurande där vattnet ges god tid att sugas in i plankorna är världens finaste golv äntligen klart att invigas.

 

Share

Golvläggarveteraner

När jag tänker på hur mycket ny kunskap vi sessor erövrat under våra snart sex år på Haga får jag för ett ögonblick för mig att vi borde ansöka om examinationsrätt från universitetet. Sedan rättar jag till kronan på hjässan och påminner mig om att vi ju kröner oss så mycket bättre själva. Som till exempel inom fältet golvläggning där vi snart är att betrakta som veteraner.

Först ut var golvet i norrskafferiet, gissningsvis redan sommaren 2006, vilket ännu håller utmärkt att gå på. 2010 fick Japanrummet sitt avancerade etagegolv och 2011 var det dags för det rum som än så länge går under namnet stipendierummet men som sannolikt bör få ett nytt rum då även Japanrummet planeras användas till just det.

Att lägga golvet i stipendierummet var extra högtidligt då furun var av finaste sort, fälld på plats och sågad av vår käre granne Johan. Marie måttar, bedömer och sorterar de präktiga plankorna innan de tas vidare till hönshusets västra kammare.

Share

För fem år sen. Idag.

Det är den 6 maj 2006 och för allra första gången sätter sig de fyra framtida sessorna i bilen söderut. Det är visning på ett antal hus ett par mil utanför Söderköping, och solen skiner. Faktum är att detta är första gången de över huvud taget åker bil tillsammans.
Men det skall bli långt ifrån den sista.

Kanske var det hundra andra spekulanter som tittade på gården. Vi dröjde oss kvar längst av alla, lät mäklaren åka hem, skruvade upp kaffetermosen och njöt av vårvärmen längs uthusväggen.

Det är viktigt med en tydlig målbild och på vägen tillbaka till Stockholm stannar vi i Norrköping och köper en rödvinbärsplanta, den ska vi plantera på gräsmattan när trädgården är vår. Och nu står den där.
I fjol gav den sin första stora skörd.

 

Share

En storlek större

Hönshustomten

Våren 2008 ökar vi tomten och ytterligare ett hus lägs till Hagas gårdsbild. Eller rättare sagt, till gårdsbilden har den ju hört hela tiden, men nu fick den återgå till gemensamt ägo. Det kändes toppen! Vad vi ska göra av vårt nya hus har vi då ännu inte bestämt, men nåt bra ska det bli.

Johan och Samuel fäller rutinerat de tallar på tomten som under vinterns stormar fått rötterna att tappa fästet. De som står kvar reser sig rakryggade.
Vi skålar för vår nya mark och Hagas framtid!

Hönshustomten invigning

 

Share

När vi fångade en orm

Huggormen är fridlyst men får, om den hittas på den egna tomten, flyttas. Det gjorde vi. Väl förpackad i en låda från Hammarplast körde vi den många kilometer norrut längs 210:an. Under hela vägen väste den ilsket och stirrade ut genom den blå plasten. Den visste inte då vilken solig och potentiellt hemtrevlig sluttning som skulle bli dess nya hemvist.

Share

De dyker upp titt som tätt

Kräl- och groddjuren alltså. Våra grannar.

Som den här skogsödlan. Utan svans. Vilket är helt normalt för en skogsödla som blivit skrämd. När ödlan flyr ligger svansen kvar som en snopen souvenir för vem det än må vara som blivit för närgången. Vilket alltså inte är någon sessa.

Den här ödlan låg under en av såbäddarna. Den bidade sin tid. Kanske på att svansen skulle växa ut igen. Vilket den gör.

Vi gick till hygget på andra sidan skogsvägen för att släppa ned ödlan. Då dök denna salamander upp, precis på platsen vi valt. Så liten att den antagligen passade perfekt i ödlans mun. Vi hann rädda den.

Salamandern (vilket för svensk del innebär den större eller mindre vattenödlan) simmar annars med grodorna i vår damm. Fast bara under parningstiden. Sedan kravlar de sig upp på land och myser under våta stenar och stockar.

Kräl- och groddjuren dyker gärna upp när vi klipper gräset. Det är synd och skam att säga men vi skördar offer. Fast den här paddan klarade sig precis.

Liksom den här. Just denna padda växte upp och blev en stamgäst på nordverandan 2009. Den kom i skymningen och kravlade sig upp för trappstegen. Sedan satt den och tittade ut över sitt rike. Varje kväll.

Undrar om den har dött nu? Vi får se.

Utsläpp av grodyngel. Albert och Mattias hjälpte till. Notera också bilarnas parkering på gräsmattan. Sådant händer inte längre.

Share